Söndag 29 november

11. Förlåt

Jag såg mig omkring i vår våldsamma tid där rädsla syns kräva all lycka och frid.
Du finns här bredvid mig och jag finns för dig och ändå så gnager en fråga i mig.

Jag öppnade ögonen såg vad som hänt, den smärta jag känner har de aldrig känt.
När ingen tar ansvar för det som är vårt står jag ensam med skulden och allting blir svårt.

Jag önskar att lämna nåt bättre en dag, försvarslösa flicka, min natt och min dag.
Så du slipper sitta och säga förlåt för nåt som du aldrig kunnat gjort något åt.

Kan du nånsin förlåta mig, dyrbara skatt, älskade dotter, förlåta mig för att,
att jag inte gjort mer för dig, mer än idag, men jag var nog för ung då, min röst var för svag.

Det land som du skulle i gåva ha fått när jag går för alltid över regnbågen bort,
förstördes med hjälp av min mor och min far och sjuka idéer och röda standar.

Om jag fötts tidigare och hunnit se, hur det låg till, vad som höll på att ske.
Då de för sin vinnings skull la under kors den bit av jorden de lånat av oss.

Det känns när jag vaknar det känns i mitt bröst, du sover intill mig men hör du min röst.
Jag viskar: “förlåt mig min älskade vän”, och du ger mig viljan att strida igen.

Och jag hoppas du vet det nu, älskade barn, att de bestulit dig, där finns ingenting kvar,
förutom min kärlek, kärlek till dig, förutom min kärlek, min kärlek till dig.

Ska vi nånsin förlåta dem, dyrbara skatt, älskade dotter, förlåta dem för att,
att de inte gjort mer för oss, mer än idag, de var så naiva, och anden var svag.

Ska vi nånsin förlåta dem, tindrande ljus, älskade dotter, för sorgen i vårt hus,
att de inte gjort mer för oss, fram till idag, de var så naiva, och anden var svag.

Valid XHTML 1.0 Strict Valid CSS 2.1