Söndag 29 november

6. Gäst

En enkel gård vid skogens rand, i kolsvart jord på stenig strand,
en häst en tjur, på åkern glänser korn.
Där bakom huset furor stå, ty skogens vägg är tätt inpå
och nära framför spränger vågors torn.

Där bor en man med hustru kär och fyra barn nu leker där,
de känner icke onda ting och tårar.
De barnen känner ingen nöd, i tio år har jord gett bröd
och mat har funnits nog till tio vårar.

En dag när vindars starka hand ses kasta vågor upp på land,
en sorglig skepnad horisonten bryter.
En vandrare med trasig särk, med smutsig hy så halt av värk,
ses stödja sig mot stormen där den ryter.

Han närmar sig vår bondes hus, från springor lyser eldens ljus,
en mager hand mot dörren sträcker fram.
Han bjuds på mat och att slå sig ned, ty enligt tusenårig sed,
så hjälper man varandra om man kan

Så skrivet stå i åldrig bok, att gäst skall vänligt tas emot
men gäst som dröjer kvar gör värden vred.

Kvällar skymmer, dagar gryr och månar kommer, månar flyr,
och vandraren blir hel och ren och stark.
Om dagen bonden slår sin äng, men vandraren blir kvar i säng,
och snart så måste mjölet späs med bark.

När husets kvinna så blir sjuk, får feberkramp och uppsvälld buk,
så blir hon kvar på britsen arm och trött.
Nu bondens dagar långsamt går, han passar barn och i skogen snår,
de jagar vilt så hustrun kan få kött.

Så barn och fader kommer hem, en fågel bär de i en rem,
och barnen stannar utanför och leker.
Vår bonde i sitt hus får se, sin sjuka fru och på huk bredvid
sitter gästen och under fällen kvinnan smeker.

Nu sänder mannen bud omkring, och kallar samman till ett ting
till tjugo fria män sätts mannens hopp.
Efter snabb och rättvis rättegång, till ljudet utav korpars sång,
så skiljer bödeln huvud ifrån kropp.

Så skrivet stå i åldrig bok, att gäst skall vänligt tas emot
men gäst som dröjer kvar gör värden vred.
En vandrare som är i nöd skall bjudas viloplats och bröd,
men inte kränka gästfrihetens sed.

Ett rep läggs runt den dödes ben, han höjs i skogens högsta gren,
att skådas utav dem som där drar fram.
I våra dar, min kära vän, så vajar mannens kropp där än,
en skugga av hans svek och av hans skam.

En vandrare som är i nöd, skall bjudas viloplats och bröd,
men inte kränka gästfrihetens sed.

Valid XHTML 1.0 Strict Valid CSS 2.1