Onsdag 2 december

4. Efter elden

En tid jag såg till ända, hur flammor for och solen dog.
Jag såg hur lågan tog all världen, jag såg hur urhav svalde jord.
Höga himmel bränner elden, djupt i vatten föll hon ned
Där gick Ulven så att ränna, där flöt flott hon; Nagelfar

Men se! Balder, där och Höder...
Och se, Höne blotspån strör
En andra gång uppstiger hon
Moder jord ur havets djup.

Men se! Balder, där och Höder...
Och se, Höne blotspån strör
I Vindhem vakar gudarna
Nu när elden brunnit ut

Där var slut men också början, ty lycktas strid skall komma frid
Vet det gyllenblankt som gräset dolt, åter funnit vägen hit
Och där de fordom ägda bräden, bådar ny och grönskön värld
Åter örnen vingfar fjället, och kniper fisk i nyfödd sjö

Hör upp! Ni Heimdallsungar,
Hög som låg, likväl som kungar
Hör vad Valan vist förkunnar
Forntidsöde, Framtidsfrö

På osådd vall syns åter gro, månget gräs där njuter sol
Nu vid Gimle rest ett salhus, fagert solbelyst och grannt
Åter gudar gå i vihov, nu allt illt skall bättre bli
Där gå redlig man och mänska, lyckligt så i evig tid.

Valid XHTML 1.0 Strict Valid CSS 2.1