16. Skymning
Solen sjönk i purpurfärg
Vinden skar i ben och märg
Kalla kårar längs en rygg
Ingen längre varm och trygg
Skymning plågar folk som led
Skymning stormar maran red
På en bädd av lögn och svek
Åldrad man så svag och blek
Stora ögon magra ben
Tigger mat i sorgens sken
Skymning tiden klockan vred
Skymning dånar likt ett skred
Skymning flod av tårar bred
Skymning hoppas på en fred
Så i fjärran klang från ett torn
Och en stöt i frihetshorn
Plötslig virvel ljummen vind
Hopp som fläktar mot en fårad kind
Skymning stärker släkters led
Skymning anar nu en fred
Skymning glöder varm som ved
Skymning lovar Sverige fred
