7. Glänta
I urskogens svartaste döme, där människofot sällan gått.
Där öppna sig ljus och bördig glänta och granar och fur
står tillbaka för spirande äng.
Där finner du mig i mitt gömme, kom in i min koja, mitt slott.
Här finns rikedom och evigt lugn att hämta, där mjukaste, renaste gräs
bjuds till säng.
Är väggar av hängande grenar, och taket av granens tjocka skrud,
hörs läten från ripor och renar och träden tar daggen till brud.
Den finns där inom mig den orörda skog, i min friskaste renaste vilja.
Som skonats från staden och människans plog, i dalen där tiden står stilla.
O, fädernes jord, du helgade mark, gör mig osårbar, gör mig lycklig och stark.
I fädernes skog, du älskade trakt, gör mig osårbar, med din bländande prakt,
i dalen där tiden står stilla
Där myren ses sträcka oändlig, med öar av vide och snår.
Och rännilar spela likt strängar, i sinnet på den som där är,
i vördnad så stark.
En mark så förrädiskt förändlig, som slukar den ovarsamt går.
I söder och norr reser väggar, de åldriga sargade fjäll,
som leder till höglandets mark.
Dit tar jag mig genom en mur utav björk, med benkraft av nordsvenskars styrka,
mot toppen där sommaren aldrig är mörk, naturdyrkans heliga kyrka.
Jag finner mig stå där med utblick så vän, i krypande grönska är klädd.
En fägring som får mig att på mina knän, nu famnas av örternas bädd.
O, fädernes jord, du helgade mark, gör mig osårbar, gör mig lycklig och stark.
I fädernes skog, du älskade trakt, gör mig osårbar, med din bländande prakt,
i dalen där tiden står stilla.
På fjällets platå en skepnad jag ser - vid klippblock - i bedjan till brisar från fjärran och prakten i bifrost. Dess krafter han tuktar med sin ärvda trolldomslist, jag bugar i skuld för hans givna skaldarlust.
O, fädernes jord, du helgade mark, gör mig osårbar, gör mig lycklig och stark.
I fädernes skog, du älskade trakt, gör mig osårbar, med din bländande prakt,
i dalen där tiden står stilla
