10. Gryning

Ensam färd i gryning i mitt hjärtas land.
Himlens blida toner visar vägen fram.
Dungar, vassar, gölar i älvors trygga hand.
Fåglars hymn till dagen, till solens varma famn.

Trolska fält brer ut sig, daggen vilar tyst.
Skogens gröna hjässa ser åter dagen ljus.
Dimman klyvs av strålar i dans till djurens knyst.
Jordens våta dofter höjer gryningstimmans rus.

Var rädd om denna bild av vår fosterjord,
för skräcken river sår allt längre upp i nord.

Fordom ädla fejder med nävar man mot man,
har bytts ut mot klingor som huggs i okänd rygg.
En vandrare i gryning fritt går i sitt land,
utan skuld förblöder där han en gång varit trygg.

Bilderna förändras av vår fosterjord,
och skräcken tränger på allt längre upp i nord.
Bilderna förändras av vår fosterjord,
och skräcken river sår allt längre upp i nord.

Solen lyser över mark med avtryck av hans fot.
Stegen slutar tvärt där han av främlings hand blev jord.
Dråparen vet lagen, han anar inget hot.
Säger sig va sjuk i själ och undgår straff för mord.

Bilden är förändrad av vår arvejord,
och skräcken lämnar spår allt längre upp i nord.
Bilden är förändrad av vår arvejord,
och skräcken tränger på allt längre upp i nord.