8. Tåg

Jag måste berätta, om någon som jag träffat, på resa genom Sverige, jag undrar ännu vem.
En resa genom skogar, en resa över ängar, på resa genom tiden, mot mitt kära hem.

Det skakar omkring mig, det skramlar och låter, och utanför fönstret syns landskapet fly.
Där ute i världen går solen nu åter, och stannar bakom jorden tills dagen blir ny.

Då ser jag bredvid mig, så sorgsen är blicken, han sitter och grubblar och stirrar så tomt.
Han verkar så uppgiven, vred och bitter, det syns i hans ansikte att han har ont.

Han borde va glad, han har ju så mycket, hans kläder är rena och klockan är dyr.
Men allt som hän älskar ses rämna och rasa, snart tar han sin dotter och kvinna och flyr.

För påsen med silvret och maten på bordet tycks vara så futtiga, ytliga ting.
Vad hjälper väl pengar mot rädsla och oro, han kan inte få frid och han ser sig omkring.

Ingen förstår och ingen vill höra, de vågar inte lyssna, de blundar så hårt.
De skyndar förbi, och täcker sina öron, de tycker verkligheten är jobbig och svår.

Vad var det de sa, vad skrek de när de peka, vad var det för en ful liten feg etikett?
När orden tar slut och när grunderna blir veka kommer sparkarna och slagen och glåpord duggar tätt.

Då slår det mig så, nu kommer det till mig, när ljuset sakta ändras och natten blir till dag.
Den mannen som just satt där, har plötsligt försvunnit, för fönstret var en spegel och mannen det var jag.

Ingen förstår och ingen vill höra, de vågar inte lyssna, de blundar så hårt.
De skyndar förbi, och täcker sina öron, de tycker verkligheten är jobbig.

Ni vägrar förstå, ni vill inte höra, ni vågar inte lyssna, ni blundar så hårt.
Ni springer förbi och täcker era öron, ni tycker allt omkring er är jobbigt och svårt.