7. Runsten
En sten står rest till minne av de män som fjärran land
De lämnade by och vänner och gav sig ut på havets svall
När sommarens vindar avtagit och höstens färg klätt träden
Stod byn i viken och väntade på skepp med skatter och glädje
Men inget skepp i horisonten kom
Och man fruktade deras liv
Deras väntan har nu blivit veckor lång
Och kylan tog nu vid
Ett budskap kom, om att skeppet gått under i en storm
Och man samlades i byn för att visa sin sorg
En runsten rest till minne av de män som fjärran for
Som framtidstolk och fornklenod
Deras hopp som fanns inom dom
Det hopp som fanns en gång
Om det som står berättat
På stenen som de upprättat
