12. Bäring nord

Jag har seglat över haven
snart nog i 20 år
lärt hur dystra dagar
kommer och går
alla oceaner
har varit för mig en bädd
och i storm på vilda vatten
jag aldrig varit rädd

men nu kallar mig den jord
där i norr den sköna nord
och det tär min kropp och själ att jag ej är där
och för mitt inre öga
ser jag skogens stammar höga
vid den plats som för mig kan kallas hem

brevet från min son
kom likt vinden norr ifrån
en dröm att följa pappa
att gå i faders spår
så drar jag sakta handen
genom mitt gråa hår
och från fårad kind i stillhet
jag stryker bort en tår

ja nu kallar mig den jord
där i norr den sköna nord
och det tär min kropp och själ att jag ej är där
och för mitt inre öga
ser jag skogens stammar höga
vid den plats som för mig kan kallas hem

längtans starka vingar bär mig hem
skall aldrig mera lämna släkt och vän
i sverige finns du kvar jag minns dig kära far

ung och stursk i sinnet
inga drömmar sköts i sank
jag matats har med minnen
fast utsvulten och pank
men när vildheten i hjärtat
med ålder viker bort
och tankar om ett äventyr
är att minnas år som gått

ja då kallar mig den jord
där i norr den sköna nord
och det tär min kropp och själ att jag ej är där
och för mitt inre öga
ser jag skogens stammar höga
vid den plats som för mig kan kallas hem