5. Barndomshemmet

Där som sädesfälten böja sig för vinden
och där mörkgrön granskog lyser bakom dem,
står den röda lilla stugan invid grinden
som i forna dagar var mitt barndomshem.

Det var sol och sommar i de gröna hagar
när som artonåring jag därhemma var.
Men de minnen jag har kvar från dessa dagar
är de bästa och de vackraste jag har.

Refräng:
Ifrån landet uti väster tanken glider
hem till kära gamla Sverige då och då.
Fast det nu har svunnit många, långa tider,
barndomshemmet har jag aldrig glömt ändå.

Jag är gammal och nu lever jag på minnen
av mitt hem och mina drömmars vackra land.
Det som fordom brukat fängsla barnasinnet
står tydligt för min inre syn ibland.

Uti hemmet fick jag allt vad jag begärde,
jag förstod det kanske först när jag blev stor.
Och föräldrarna mig livets goda lärde,
nu de äro borta, både far och mor.

Och min flicka sen, det fanns ej hennes like,
hon var solen i mitt liv när jag var ung.
Nu hon vilar uti dödens kalla rike,
jag står ensam här, och världen syns mig tung.

Och jag står då upp och griper vandringsstaven,
men mitt lyckoland är endast en chimär,
ty härute ska jag bäddas ner i graven,
långt från hemmet och från dem jag hade kär.