Denna sida är med i

Svensk folkmusik

Inledning

Den svenska folkmusiken är definitivt levande, och det finns mängder av folk över hela Sverige som spelar den. Någon som spelar folkmusik brukar kallas för en spelman.

Om du talar med någon engelskspråkig person om folkmusik kan det vara bra att veta att folkmusik brukar kallas traditional music på engelska. Säger du "folk music" finns det risk att hon eller han tror att du menar Bob Dylan eller dylikt. Många musikvetare använder numera begreppet traditionsmusik även på svenska, för att undvika förvirring.

På många ställen i Sverige hålls det spelmansstämmor. På dessa träffas spelmän och spelar tillsammans, och folk kommer för att lyssna på folkmusik, dansa och ha kul. Vissa spelmansstämmor är små, medan andra (till exempel den i Bingsjö i Dalarna eller den i Ransäter i Värmland) är jättestora, med tusentals besökare. Spelmansstämmor sommartid hålls vanligen utomhus. På spelmansstämmorna kan du höra spelmän spela från scen, spela till dans, men också träffas i små grupper för att "jamma" tillsammans. Detta kallas buskspel. På de flesta stämmor finns också en visstuga, där sångare träffas för att sjunga visor tillsammans och lära visor av varandra. På min länksida kan du hitta länkar till spelmansstämmor och folkmusikfestivaler.

Det finns också folkmusikföreningar på många orter i Sverige som organiserar konserter, danskvällar och spelkvällar. Länkar till några av dem kan du också hitta på min länksida.

Många svenska låtar heter något i stil med Polska efter Erik Olsson. Detta betyder att låten kommer från Erik Olsson, men inte nödvändigtvis att han har komponerat den.

Låttyper

Den vanligaste typen av låt i svensk folkmusik är polska. Det är en danslåt som spelas i 3/4-takt, men inte på samma sätt som en vals (se förklaring nedan). Andra vanliga danser är vals, polka, schottis, hambo och mazurka. Det är också vanligt med låtar som man inte dansar till, till exempel gånglåtar, brudmarscher och skänklåtar (som spelmannen brukade spela när han ville att folk skulle skänka pengar som tack för hans spel).

Det finns flera olika typer av polskor i Sverige (och i Norge och Finland också). De flesta av dem spelas i någon form av 3-takt. Så vad skiljer en polska från en vals? För det första så spelas de långsammare än en vals, men den viktigaste skillnaden är var (och hur) man betonar takten. En vals har tre slag per takt. Det första är tungt och har en "neråtkänsla" och de andra två är lätta och har en "uppåtkänsla". En typisk vals låter alltså ungefär "bom - bip - bip", vilket man kan skriva som:

\ ' '   \ ' '   \ ' '

I en polska, å andra sidan, är första och sista slaget i takten tunga och med neråtkänsla, och det andra slaget är lätt och med uppåtkänsla, ungefär "bom - bip - bom":

\ ' \   \ ' \   \ ' \

Spelmannen stampar vanligen takten på slagen 1 och 3.

I vissa delar av västra Sverige kallas polskor för springlek. I Norge kallas de vanligen springar eller pols. De olika typerna av polska är:

Jämn polska: Varje taktslag kan delas in i två lika långa åttondelsnoter. Taktslagen är ofta uppdelade i sextondelsnoter. Denna typ är vanlig i östra Sverige och i Finland.

Denna typ av polska kallas även slängpolska eller sextondelspolska. I vissa delar av östra Sverige och Finland spelar man polskorna med lika betoning på alla taktslag. I många av dessa polskor kan man fortfarande dela in taktslagen i tretakter, men det finns många låtar där det inte är möjligt. Låten ovan, till exempel, har en fyrtakt instoppad mitt i.
Ojämn polska: Taktslagen kan delas in i tre trioler, eller två oliklånga noter. I vissa delar av landet har dessa polskor så många trioler att de kallas för triolpolskor), men den vanligaste varianten har mer åttondelsfigurer än trioler. Denna typ av polska skrivs vanligen med raka åttondelar eller punkterad åttondel + sextondel. Rytmen har dock mer triolkänsla.

Denna typ av polska kallas också åttondelspolska, och spelas i större delen av Sverige och Norge.
Polska med kort etta: Nu börjar rytmen bli komplicerad. Detta är en släkting till den ojämna polskan, men första taktslaget är kortare och det andra är längre. Rytmen är lite som 2+4+3/8-takt. Denna typ av polska är vanlig i västra Sverige och delar av Norge.

Polskor som den här brukar vanligen skrivas som om taktslagen vore lika långa. Att skriva den med trioler som jag har gjort här är inte helt sant, eftersom det inte finns någon jämn tretakt att referera till. Det finns bara tre taktslag av olika längd (kort, långt, mittemellan). Jag ska skriva om notexemplet i 2+4+3/8-takt när jag får tid.
Polska med lång etta: Denna rytm är ännu svårare att förstå. Första taktslaget är förlängt, och det tredje är förkortat, lite som 4+3+2/8. Vanligen stampar spelmannen takten på alla tre taktslagen. Denna typ av polska är också vanlig i västra Sverige och i delar av Norge.

Instrument

Det vanligaste instrumentet i svensk folkmusik är fiol. Det är till och med så vanligt att måga nog skulle säga spelman=fiolspelare. Det finns dock andra instrument. Många spelar olika typer av dragspel. Det finns också en hel del som spelar klarinett.

Ett instrument som är unikt för Sverige är nyckelharpan, som spelas med stråke som en fiol, men har en mängd knappar (nycklar) som man trycker mot strängarna istället för att trycka direkt på dem med fingrarna. Det finns beskrivningar av nyckelharpan på flera olika sidor.

Nuförtiden är det många som spelar blockflöjt i svensk folkmusik, men det finns också en äldre typ av flöjt som kallas spelpipa, spilåpipa eller låtpipa. Det är inte ovanligt att höra tvärflöjt heller. I gamla tider brukade man spela på tvärflöjter av trä med enkelt klaffsystem, men av någon anledning dog denna tradition ut i början av detta sekel. Jag har skrivit en uppsats om tvärflöjter i svensk folkmusik. Nuförtiden använder de flesta tvärflöjtsspelmän tvärflöjter av silver med modernt klaffsystem (av Boehm-typ). En mycket speciell typ av flöjt är sälgflöjten, som inte har några fingerhål, utan man kan bara ändra tonhöjden genom att täcka över hålet i änden och genom att blåsa olika hårt (överblåsa). Den svenska säckpipan har enkla rörblad.

Fiolspel och stämning

Hur man använder stråken är mycket viktigt i fiolspel i svensk folkmusik. Det är stråken som gör att rytmen blir rätt. Jag spelar inte fiol själv, så jag kan tyvärr inte förklara hur man gör.

Det är vanligt att man stämmer om strängarna på fiolen (kallas scordatura). Den normala fiolstämningen G-D-A-E är vanlig, och den vanligaste omstämningen är A-D-A-E, vilket kallas A-bas. I vissa delar av Sverige (särskilt i väster) är denna omstämning så vanlig att den kallas normalstämning. En annan vanlig omstämning är A-E-A-E, som passar bra för att spela låtar i A.

En mycket speciell omstämning är A-E-A-C#, som kallas näckastämning eller trollstämning. Dessa låtar förknippas starkt med djävulen (de kallas ofta hinspolskor, efter "hin onde") eller med sagoväsen såsom näcken. Dessa låtar använder ofta specialeffekter såsom vänsterhandspizzicato.

Dragspel

Den vanligaste typen av dragspel är troligen femradigt knappdragspel. Pianodragspel är också vanliga.

Knappdragspel som ger olika toner då man drar och trycker (ungefär som ett munspel) kallas vanligen för durspel. De vanligaste sorterna av durspel är tvåradigt och enradigt.

Näcken

Många gamla spelmän sades ha lärt sig att spela av näcken. Näcken är ett sagoväsen som bor i forsar och spelar fiol. Den som har lärt sig spela av honom kan spela så att ingen kan sluta dansa.

Länkar

Till slut kan du ta en titt på min lista över länkar till mer information om svensk folkmusik på nätet.

Jag som har skrivit allt det här heter Henrik Norbeck, och spelar mest irländsk folkmusik på tvärflöjt, men även en hel del svensk folkmusik. På min hemsida kan du hitta länkar till irländsk folkmusik också.